veckansord

Veckans ord är nygammalt, men periodvis så aktuell på livets väg,
för oavsett vilka omvägar jag än försöker ta så hamnar jag ändå där,
vid det stora nöjesfältets huvudattraktion.

Bergochdalbana är ett slags sluten rälsbana med många backar upp och ner 
som man åker genom i en liten vagn eller ett helt koppel av vagnar, för nöjes skull.
En bergochdalbana är ett slags åkattraktion som finns på nöjesfält.
Förutom backar upp och ner kan det finnas loopar och en sk. "heartroll",
vilket innebär att rälsen vrider sig ett varv runt sin egen axel.

Kollegan är i klimakteriet, hon åker temperatur-bergochdalbana,
ena sekunden har hon tjocktröja och filt, nästa bara linne
plus att strumporna åkt av och byxorna vikts upp.

Eleverna åker också bergochdalbana, det är upp som en sol, ner som en pannkaka,
det som funkade igår är med all säkerhet omöjligt imorgon.

Jag är livrädd för karuseller, har inte åkt sen klassresan i sexan, och då med blandad förtjusning. Men den senaste tiden är allt karusell, allt och alla.
Jag har åkt bergochdalbana, mest hela tiden.
Mitt liv har varit som nöjesfältet med den häftigaste bergochdalbanan.
En bergochdalbana av känslor. I det innersta rummet.
Fast den här banan har inte varit för nöjes skull.
Jag har suttit fastspänd i den där vagnen, och inte kunnat styra varken backar eller loopar.
"Heartroll-ar" har jag också hunnit med några stycken.

Det som är läskigast med bergochdalbanor, är att man ena sekunden inte kan sluta skratta,
och andra sekunden blir så fruktansvärt rädd. Så rädd att tårarna sprutar.
Och oavsett var man befinner sig i banan så försvinner inte den olustiga känslan i magen.
Visste inte att jag hade så stort spektra av känslor. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Nu väntar jag bara på att även detta nöjesfält ska stänga för säsongen...