veckansord

Veckans ord är nygammalt, men periodvis så aktuell på livets väg,
för oavsett vilka omvägar jag än försöker ta så hamnar jag ändå där,
vid det stora nöjesfältets huvudattraktion.

Bergochdalbana är ett slags sluten rälsbana med många backar upp och ner 
som man åker genom i en liten vagn eller ett helt koppel av vagnar, för nöjes skull.
En bergochdalbana är ett slags åkattraktion som finns på nöjesfält.
Förutom backar upp och ner kan det finnas loopar och en sk. "heartroll",
vilket innebär att rälsen vrider sig ett varv runt sin egen axel.

Kollegan är i klimakteriet, hon åker temperatur-bergochdalbana,
ena sekunden har hon tjocktröja och filt, nästa bara linne
plus att strumporna åkt av och byxorna vikts upp.

Eleverna åker också bergochdalbana, det är upp som en sol, ner som en pannkaka,
det som funkade igår är med all säkerhet omöjligt imorgon.

Jag är livrädd för karuseller, har inte åkt sen klassresan i sexan, och då med blandad förtjusning. Men den senaste tiden är allt karusell, allt och alla.
Jag har åkt bergochdalbana, mest hela tiden.
Mitt liv har varit som nöjesfältet med den häftigaste bergochdalbanan.
En bergochdalbana av känslor. I det innersta rummet.
Fast den här banan har inte varit för nöjes skull.
Jag har suttit fastspänd i den där vagnen, och inte kunnat styra varken backar eller loopar.
"Heartroll-ar" har jag också hunnit med några stycken.

Det som är läskigast med bergochdalbanor, är att man ena sekunden inte kan sluta skratta,
och andra sekunden blir så fruktansvärt rädd. Så rädd att tårarna sprutar.
Och oavsett var man befinner sig i banan så försvinner inte den olustiga känslan i magen.
Visste inte att jag hade så stort spektra av känslor. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Nu väntar jag bara på att även detta nöjesfält ska stänga för säsongen...

Att försova sig handlar ju om att missa den tid man tänkt kliva upp,
och istället bli kvar i drömmarnas värld aningens längre.

Jag är nästan läskigt bekant med veckans ord,
och det beror inte på att mina tonårselever är trötta på morgnarna,
utan att deras lärarinna är det.
Ordet är vardag, men vi är inte ense, jag tycker nämligen att försov är ett skitord.

När man inte vaknar den tidpunkt man borde, i mitt fall cirkus 07.00,
utan istället låter tiden ticka vidare och bli 07.45 och därmed är ruskigt sen,
då borde det ju inte heta att jag försov mig, 
när tiden är långt efter godkänd snooze-tid och minutvisaren långt över 07.00.

Själva för-et borde ju beteckna sånt som händer före, alltså innan och inte efter.

Man för-gräddar ju t.ex. inom matlagningen (har jag iaf hört).
För-beredelse är ju extremt viktigt att den kommer innan, 
vad är annars en beredskap om den hittas på i efterhand?
Och för-middag är ju absolut inget som under några omständigheter
helt plötsligt kan komma efter middagen.
Precis som för-skola kommer innan skolan, tack-och-lov!
Hur skulle det annars se ut när skolministern tillkännager;
Vi har en ny skolordning, andra terminen i åttan börjar alla elever förskoleklass..
Nej, för ska komma före, och så är det bara.

Så, själva ordet för-sov förstår jag mig bara inte på.
Varför heter det att jag försov mig, när det jag gör är sover över?
Skulle man ha för-sovit, vore man ju inte lika trött när alarmet går.
Samtidigt blir det ju lite knas att använda uttrycket sova över
då det skulle kunna tolkas som att jag inte sovit i min egen säng.
För i Hälsingland betyder sova över inte att man sovit över tiden,
utan hos någon. Där är ju engelsmännen lite smartare,
som faktiskt skiljer på sleepover och oversleep.

Hur jag än vrider och vänder så spelar det alltså ingen roll vilket
ord eller uttryck som används, det blir fel oavsett.
Jag försover inte och har inte sovit över.
Så antingen måste någon hitta ett bättre ord,
eller så får jag bli bättre på att lägga mig i tid,
och kanske prova att för-sova och då slippa att försova mig.